p2k

Igår var det STHLM JAZZ som gällde. Fast först blev det en (två?) öl på Debaser med det ställets i särklass yngste gäst ? Herbert, 3 veckor och 6 dagar gammal. J & K var ju också med förstås. Det var hursomhelst utomordentligt trevligt, om än inte så långt.

Då ölen var uppdruckna hoppade vi in i en taxi och tog oss ut till Skeppsholmen. Perfekt timing ? efter att ha ätit en beef sandwich och druckit en öl (till) OCH förgrymmats över att hitta ett langosställe precis då jag svalt sist tuggan av mackan gled india.arie med band upp på scenen och inledde den väldigt tighta spelningen med en av de senare låtarna I am not my hair. En väldigt bra låt om du frågar mig. Och ännu bättre live då man slapp den där vidrige Akon som envisas med att gästa på originalet. Att hotta upp låtar som annars är lite uttjatade och ge dem nytt liv gjorde hon ytterligare två gånger under kvällen. Redan andra låten var Back to the middle som oerhört snyggt smet över i en vers och refräng av Gnarles Barkleys Crazy innan den återgick till att vara en grym version av Back to the middle igen.

Ytterligare någon halvtimme in i spelningen sa india ?I?m singing this song so much so I thought I might as well sing it on stage? och gjorde en mycket fin tolkning av den annars ganska enerverande Rihannahiten Umbrella. Tänk om india.arie och Jay-Z skulle gjort den istället för trött-Rihanna! Det hade varit nåt det!

Over all var spelningen verkligen lyckad! Kommer india.arie förbi nånstans i närheten av dig tycker jag du ska gå och kolla in det. Alla måste gå!

Dåså.

Nu har vi kollat igenom Sopranos, säsong 1. Helt vansinnigt bra! Bland det bästa inom teveserier som gjorts tror jag mig väl vilja yppa. Visserligen har jag alltid varit svag för maffiaskildringar och tycker att t.ex. 'Donnie Brasco' är helt fantastisk men oftast när dessa historier ska skildras på ett lite "nytt" sätt eller från någon annorlunda synvinkel brukar det liksom falla platt. Visst duger 'Analyze this' och '... that' som tidsfördriv men det är ju inte bra-bra. Sopranos däremot, herregud så bra! Att de lyckas få in mixen av vardagsrealism och nån övre medelklass-överklasslivsskildring och problemen som kan uppstå som tonårsförälder med kallblodig maffiaverksamhet är bara helt suveränt! Och vilken otrolig casting sen! Varenda karaktär känns bara helt tvärrätt!

Jag är såld. Helt och fullt.

Alla måste titta.

Jag kan knappt bärga mig inför säsong två.

Tusen små bitar är en bok som jag precis läst. Det ska du också göra. en förtvivlat bra bok är vad det är. Kanske inte den bästa rent litterärt eller tekniskt. Men hur ska jag säga utan att låta som när Avril Lavin ska berätta om sin musik? Det jag menar är att boken känns 'äkta' men det ordvalet har ju så många sönderproducerade ringsignalmakare redan förstört. Boken är iallafall det.

Boken är skriven av en lirare vid namn James Frey och handlar om en period i hans liv. James har knarkat apmycket och är tjockt på deken och bestämmer sig (med ett visst medel av tvång från andra parter) för att fixa sin skit en gång för alla. Gör han inte det är det så att säga stolpe ut.

Läs boken och begrunda. Jag fick iallafall lite av ett hugg i magen då jag stängde igen den sista gången. Eller lite och lite förresten, jag mådde tjyvis större delen av den kvällen.

Läs!

eder

Petter

...ska jag berätta om konserten med Lauryn Hill i tisdags. Det var tjockt! I ärlighetens namn ska jag villigt erkänna att jag inte har så där bautakoll på Lauryn Hill men efter i förrgår är det bara att skaffa sig det...

Agnes har alltid pratat sig varm för Lauryn och bedyrat den goda kvaliteten men jag har faktiskt aldrig lyssnat in mig ordentligt. Men vilken konsert sen. Oj oj. Lauryn visade var det där förbannade skåpet ska stå nånstans. Och det, mina vänner, är rakt i ansiktet på en. "To Zion" för att nämna ett exempel var fullkomligt magisk. Även Fugeesmedleyt hon rundade av med knockade precis vem fan som helst. Hon kan verkligen leverera.

Visst, Lauryn Hill är en diva. Visst, hon börjar ibland sina konserter tre timmar försent för att hon inte kan välja skor (dock inte i tisdags då konserten i princip startade på utsatt tid). Visst, hon har varit dekad och visst, hon kan verka klyschig. Allt det där är skitsamma när hon väl står där (eller står och står, far runt som en sån där tetting de gamla brukar prata om). Lauryn Hill är nämligen en av de få (kanske den enda) där såna trivaliteter inte spelar nån roll. När hon väl går på är hon bäst. Det vet hon och det vet alla i publiken. Jag tror personligen att fröken Hill kan komma undan med precis vad som helst. Förmodligen därför att man som åhörare vet att när hon väl kliver upp på scenen så levererar hon. Hennes röst och utstrålning dominerar. Speciellt rösten, den saknar nog motstycke i alla hennes genrer (vilket i sin tur är så gott som alla genrer). Även om hon börjar konserten med att berätta att rösten är paj så slår den fullkomligt ner en. Pang bom bara.

Gå och se. Så fort ni bara får chansen. Det kommer iallafall jag att göra.

Annars då?

eder

Petter

Det var igår det hände.

Igår kväll var vi på sthlm jazz festival. Fruktansvärt trevlig tillställning - de hade ordnat det så fint, så fint. "Jag hittar nog till Skeppsholmen" både tänkte och sa jag. Mycket riktigt, efter bara en liten blunder upp på Söder körde jag ut på holmen (va e en holm?). Fel holm (va e en holm?). Riddarholmen och Skeppsholmen är två vitt skilda platser. Det vet jag. Nu. På Riddarholmen turturduvar äldre par. På Skeppsholmen festivalas det. Alltså fick vi börja leta efter en annan holm (va e en holm?).

Väl framme fick vi lära oss att:

1. Det är inte så kul med kö.
2. Även som anställd vid moderna museet måste man betala p-avgift (om än avskalad men ändå)
3. 225 spänn för två små pappassietter asiatiskt, en engångsmugg rödblås och en liten lättöl är fullt skäligt på festival.
4. Lauryn Hill är skitbra!

Nu fick jag bråttom men en helt annan gång ska jag berätta om punkt fyra.

eder Petter