p2k

I tisdags var det Rock the Bells på Annexet. Det borde ni ha varit och sett (hört) för det var trevligt. Om jag ska ge mig på någon form av betygsättning av kvällen vill jag nog påstå att De La Soul inte höll måttet, alls. Jag hade rätt höga förväntningar eftersom jag gillar dem på skiva men live tyckte jag inte de kunde leverera. Mest därför att de var dåliga rappare helt enkelt. Lite lustigt eftersom de faktiskt fått ur sig nio plattor (om räknar liveplattor med) sedan debuten 3 feet high and rising 1989. Inte speciellt tight var det.

Akten innan De La Soul var The Pharcyde som jag däremot tyckte gjorde ett riktigt bra jobb. Rätt mycket old school och rätt skönt även om Fatlip är lite väl mycket åt det, ja vad heter det, nasala, hållet. Men de levererade. Kul eftersom jag inte är något vidare inlyssnad.

Mos Def var en av kvällens tungaste namn och det var en föreställning må jag säga. Som ni vet var han inbokad till Uppsala i våras/vintras men behagade ställa in mindre än en timme innan konsert (detta är naturligtvis inte Mr Defs fel eftersom han överhuvudtaget inte ens var i landet utan någon trött agent ska hängas som inte hörde av sig i tid. Folk hade åkt från halva Sverige). Han gjorde en oerhört intressant spelning. Mycket jammande, en del reggeatoner, jazzande (kanske en liten smak av Mos Def Big Band?), och en sjuhelvetes massa rewinds. Blev stundtals kanske en aning tröttsamt men jag tyckte det var underhållande. Mannen är en pretty godd entertainer. Dessutom var ett par-tre låtar riktiga guldkorn väl värda sin fribiljett.

Sist och kanske minst, rent fysiskt, var det dags för Nas. DET var bra om något. Jag tyckte han gjorde en fantastiskt bra spelning och det märks att killen stått på en och annan scen i sina dagar. Inte minst då dj fick problem och inget ljud funkade förutom micken varpå Escobar löste biffen genom att bjuda upp någon okändlirare i publiken att representera Stockholm. Teach kallade han sig visst och han gjorde det bra. Ingen dålig debut att dela scen med Nas heller... Big up Teach! Enda förevändningen mot Nas är den klassiska som de flesta rappare med mer än tio år i bagaget lider av - att de måste spela så många låtar för att täcka sin stora katalog att de tvingas speeda upp till en vers per låt, de mest klassiska undantaget. Bäst var nog One Mic (magiskt), Got yourself a gun (för kort dock) och naturligtvis If I ruled the world. Fast allra bäst var nog liveversionen av Black President. Sjukt bra. Och extra kul på election day dessutom.

Form One gav vi fan i för det är faktiskt rätt dålig musik. Kvällens hosts Scratch och Supernatural stod också för rätt bra pausunderhållning. Supernat är verkligen en freestyleare av rang.

Kort resumé av en lång kväll.

Nu får vi hoppas att Guerilla Nation fortsätter på uppslaget spår och släpar över kolossen Rock The Bells även i fortsättningen så vi får chans att se och höra rikiga, amerikanska storheter på vår hemmaplan. Med tanke på en historia av Wu Tang, Redman, Public Enemy osv så finns potential för grym musik även i fortsättningen i det formatet. I så fall måste alla komma.

Och, tack Klara för sällskapet!

P

Alltså, det här med mobbning.

Tolka mig inte fel nu, mobbning är hemskt och fruktansvärt och allt det där - det är inte riktigt det jag vill belysa. Det som jag däremot fastnat för är det här med skadestånd. Jag förstår inte hur det kan vara kommunens ekonomiska ansvar.

Ok, scenario. Olle är tolv år. Han blir mobbad som fasen i skolan. Det är synd om honom. I hans skola går ett par killar som är svaga människor och dumma i huvet. De trakasserar honom och säger dumheter och kallar honom för, ja vad vet jag, könsord kanske? Naturligtvis blir Olle ledsen och tycker det hela är psykiskt påfrestande. Olles pappa Knut märker efter ett tag att allting inte är helt hundra med hans son. Knut söker upp Olles lärare Leif för att dubbelkolla om han också märkt något. Leif svarar dröjande jakande. Visst har han märkt att Freddan, Stoffe och Nicke inte är helt schyssta mot Olle. Läraren har kanske till och med sagt åt grabbarna vid ett par tillfällen ?men du vet hur grabbar är?. Det vet Knut men han tycker fortfarande inte det är okej. Knut tar så småningom upp detta med Freddan, Stoffe och Nickes familjer själv och berättar att deras söner inte är speciellt vänligt inställda till Olle. Förmodligen kommer någon av föräldrarna bli förfärade och lova bot och ändring medan någon (som själv är understimulerad och gillar mountainbikes av märket Scott och dricker Red Stripe på firmafesten ?för att den är gjord på hampa, som att röka hasch typ?) kommer säga åt Knut att lugna ner sig och ?du vet hur grabbar är?. Efter att det gått ett tag och Olle fortfarande blir mobbad och ingenting egentligen har ändrats bestämmer sig Knut för att det måste till en ändring. Något måste göras! ?Jag stämmer kommunen!? är Knuts lösning.


Det är nu det är läge att ändra rubriken på inlägget.

Alltså, det här med Sverige.

Varför måste vi alltid hitta någon annan ansvarig än den som egentligen är skyldig? Och varför måste vi alltid hitta någon ansvarig över huvudtaget? (Det är lite av ett sidospår - i det här fallet är det solklart vem/vilka som är ansvariga. Barnen själva och naturligtvis deras föräldrar. Men om något pajar i Sverige, kanske på grund av fleråriga felaktiga traditioner eller rutiner, så måste vi alltid ha en fysisk person som får ta smällen. Det är ett sjukt beteende.). Jag kan verkligen inte förstå var och när kommunen blir ansvarig för att ett barn mobbas. Hur fan går det till rent ut sagt? Barn är barn och kan inte (ibland tyvärr för det finns kalla och beräknande 14-åringar som kommer undan med vad som helst bara för att de är just barn) hållas skyldiga. Men vuxna är också vuxna och de kan däremot hållas ansvariga. Knut ska leva djävulen och se till att Nicke, Stoffe och Freddan håller käften och ser till att skaffa sig ett vettigare tidsfördriv än tracka hans son Olle. Med lite pondus och självbevarelsedrift löser han det. Och han löser det med dem och deras familjer. Inte kommunen. Men det landar alltid i skadestånd i slutändan. Inte alltid ett utdömt sådant men väl ett krav. Pengar kan inte ersätta skada som åsamkats en människa fysiskt och/eller psyksikt. Men det kan kanske vara någon form av upprättelse. Men upprättelsen ligger ju i så fall i att den skyldige betalar till den drabbade. Att stämma mobbarnas familjer om det har gått riktigt jäkla långt kan vara en idé. Inte som en lösning men som en kompensation och, som sagt, liten upprättelse.

Nu är han visst tillbaka i gemet igen, den gamle Berlusconi. Jag har alltid varit mycket fascinerad av honom. Det verkar vara en handlingarnas man, minst sagt. Det kanske mest tydliga exemplet på det är väl att han blev premiärminister för Italien två (2!) månader efter att han starta sin politiska karriär. Man är inte dum i huvudet om man ror det i land, milt uttryckt. Timingen han uppenbarligen besitter framstår som oerhörd i mina ögon. Snacka om att hitta rätt tidpunkter och sen använda rätt medel för att nå sina mål på kortast absoluta tid.

Även hans mediakontroll imponerar mig mycket. Han vet verkligen hur han ska använda sina egna kanaler (inte bara tv-kanaler...) för att få det han vill. Men att han skulle ha odemokratiska intressen är i mina öron bull. Jag tror inte det finns någon ledare i något land som inte gör allt för att försöka styra och kontrollera medier till sin egen favör. Varför klanka ner på Silvio? Bara för att han råkar ha varit en framgångsrik entreprenör? Man ska inte glömma att det fram til 1985 var totalt förbjudet att sända nationell tv i Italien om man inte var en statlig kanal. Vem var det som arbetade för att slopa det förbudet ända sedan decennieskiftet 70/80? 1985 fick Berlusconi igenom sina tankar, fast bara delvis. Fram till 1990 var det fortsatt förbjudet för andra än statens egna kanaler att sända nyheter och politiska kommentarer. Gissa vem som till slut lyckades få bort det förbudet? Just det.

Det var bara några kommentarer som ger en liten bild av en liten del av Berlusconis engagemang. Förutom att han gjort en hel del för Italien är han ju en helfestlig karaktär! Jag tycker mycket om makthavare och politiker osv som inte är så förbannat pk hela tiden. Där har Silvio bidragit en hel del. Senast förrförra helgen var han igång med sina uttalanden. Då passade han på att vädra sina åsikter om viken politisk inriktning som hade snyggast kvinnor. Efter att han gått igenom medlemmarna i parlamentet konstaterade han sonika att högersidan hade vackrare kvinnor än sina motståndare till vänster. Ungefär så ser det ju ut i varje land så jag förstår inte att det kunde vara en så öm punkt. Om vi bortser från de stora partierna (sossar, moderater) tror jag det stäåmmer in riktigt bra. När såg du senast en vänsteraktivist som du tyckte var attraktiv? Jag misstänker i och för sig att det inte beror så mycket på deras fysiska förutsättningar, de kan nog vara likvärdiga, utan mer på stil och klass. De saknar helt enkelt stil. Men det här inlägget skulle ju inte handla om mina tankar, utan om Berlusconis., så åter till honom.

 När man letar runt lite efter kloka ord som Silvio Berlusconi yttrat vid olika tillfällen hittar man då och då smått fantastiska saker. En annan favorit än den ovan är; ?I'm sorry for having said communists eat babies. Buf if you want, I can organize a conference in which I will prove communists have really eaten babies?.

På samma tema som ovan sa han under valkampanjen 2006; ?Read The Black Book of Communism and you will discover that in the China of Mao, they did not eat children, but had them boiled to fertilise the fields." Oerhört festligt sagt i en valkampanj om du frågar mig.

Under 2005 invigdes EU:s Livsmedelverk i Palma och under invigningen passade Berlusconi på att beskriva den finländska maten som ?vidrig?. Vilket kanske inte är så där jättelyckat att säga som invigningstalare för en EU-organisation som Finland är en del av?

Ovan var bara några exempel på fyndigheter sagda av allas vår Silvio. Det behöver mer humor i politiken! Det är lite grann det jag vill påvisa med det här inlägget. Självklart kommer en man som Berlusconi vinna röster i valet. Han är ju lite mänsklig och inte bara en byråkratmaskin. Speciellt i ett land som Italien som är så stifft är män som han ett välkommet inslag. Jag bugar, bockar och gratulerar!