Missat nåt?
Alltså, har inte de här så kallade personerna missat nåt här? Vafan liksom! Om man nu är dum i hu.. jag menar vegan, så får man väl äta sina grödor bäst man vill. Fine. Men varför ger man sig på julbordet? Julbord är en mycket gammal tradition som i princiå bara njuts i Sverige och Finland, åtminstone i den form vi menar. Ingredienserna har skiftat över århundradena men gemensamt är tradtionell svensk mat. Om man wikipediar skiten ser man att det finns stora variationer i upplägget, inte minst lokala. Men en sak är rätt säker. "sojaköttbullar, auberginesill och saffransmarinerade kikärter" som de pratar om i artikeln är inte julmat. Sara Rudenmo pratar i artikeln om kryddningen, att den är enligt de klassiska julsmakerna, men jag vill hävda att just den här maten (julmaten) handlar väldigt lite om kryddningen och betydligt mer om råvarorna.
Lösningen är enkel. Äter du inte kött äter du inte julmat. Kom inte och kalla sojaköttbullar, quinoafrestelse, eller fucking qorngris för julmat! Det är det inte! Punkt.
Fy fabian, det finns inget som provocerar mig mer än veganer. Att det väljer att laga vegansk mat själva so be it men bebelanda inte er skit med andras! Någon gång ska jag redogöra för mina tankar om veganer/vegetarianer som blir bortbjudna på middag men just nu kan jag inte formulera mig adekvat. Återkommer i ärendet.
Alla måste bojkotta!
Lösningen är enkel. Äter du inte kött äter du inte julmat. Kom inte och kalla sojaköttbullar, quinoafrestelse, eller fucking qorngris för julmat! Det är det inte! Punkt.
Fy fabian, det finns inget som provocerar mig mer än veganer. Att det väljer att laga vegansk mat själva so be it men bebelanda inte er skit med andras! Någon gång ska jag redogöra för mina tankar om veganer/vegetarianer som blir bortbjudna på middag men just nu kan jag inte formulera mig adekvat. Återkommer i ärendet.
Alla måste bojkotta!
På gång
Här har vi ett ypperligt exempel på att norrlänningar visst hänger med i svängarna och inte alls är obildade, inskränkta nötter som inte har koll.
en smula jul
Det blir en härlig, stämningsfull jul i år, även för de ensamma! Det har Findus minsann sett till. Tänk att även de allra sorglisaste krakarna får chansen till fin, traditionell, svensk julmat. Och så smidigt förpackad sen! Detta kommer garanterat lösa självmordsproblematiken vid jul. NOT! Om jag vore deprimerad och kände mig fruktansvärt ensam och övergiven och misslyckad och sänkt och slut men ändå går ner till Konsum på julafton för att åtminstone få mig en bit mat och finner detta, ja då är det klart. Raka vägen hem till garaget och, ja resten kan ni.
Alla måste förfasas!
Jag saluterar bristen på intelligens!
Torbjörn Flygt
Åsa Larsson
Björn Ranelid
Dick Harrison
Peter Englund
Lena Koppel
Colin Nutley
Kjell Åke Andersson
Joakim Nätterqvist
Stefan Sauk
Hannes Holm
Måns Herngren
Peter Dalle
Mikael Persbrandt
Rikard Wolff
Georg Riedel
Martin Rolinski
Henrik Rongedal
Magnus Rongedal
Fredrik Thomander
Jakob Samuelsson
Matti Alfonzetti
Jill Johnson
Claes Janson
Monica Borrfors
Lasse Tennander
Eva Dahlgren
Per Gessle
Ulf Dageby
Martin Ehrencrona
Jacob Widén
Eric Lantz
Oscar Kempe
Magnus Sveningsson
Joey Tempest
Lisa Miskovsky
Niklas Strömstedt
Berlusconi tar chansen!
Gamle Silivo kan man lita på. Naturligtvis ska han kommentera presidentvalet. Det gör han i och för sig rätt i - varenda ledare jordklotet runt ska ju uttala sig. Skillnaden är väl kanske att Berlusconi sin vana trogen uttrycker sig lite mer plumpt än sina kollegor...
Alla måste läsa!
Alla måste läsa!
Rock the Bells
I tisdags var det Rock the Bells på Annexet. Det borde ni ha varit och sett (hört) för det var trevligt. Om jag ska ge mig på någon form av betygsättning av kvällen vill jag nog påstå att De La Soul inte höll måttet, alls. Jag hade rätt höga förväntningar eftersom jag gillar dem på skiva men live tyckte jag inte de kunde leverera. Mest därför att de var dåliga rappare helt enkelt. Lite lustigt eftersom de faktiskt fått ur sig nio plattor (om räknar liveplattor med) sedan debuten 3 feet high and rising 1989. Inte speciellt tight var det.
Akten innan De La Soul var The Pharcyde som jag däremot tyckte gjorde ett riktigt bra jobb. Rätt mycket old school och rätt skönt även om Fatlip är lite väl mycket åt det, ja vad heter det, nasala, hållet. Men de levererade. Kul eftersom jag inte är något vidare inlyssnad.
Mos Def var en av kvällens tungaste namn och det var en föreställning må jag säga. Som ni vet var han inbokad till Uppsala i våras/vintras men behagade ställa in mindre än en timme innan konsert (detta är naturligtvis inte Mr Defs fel eftersom han överhuvudtaget inte ens var i landet utan någon trött agent ska hängas som inte hörde av sig i tid. Folk hade åkt från halva Sverige). Han gjorde en oerhört intressant spelning. Mycket jammande, en del reggeatoner, jazzande (kanske en liten smak av Mos Def Big Band?), och en sjuhelvetes massa rewinds. Blev stundtals kanske en aning tröttsamt men jag tyckte det var underhållande. Mannen är en pretty godd entertainer. Dessutom var ett par-tre låtar riktiga guldkorn väl värda sin fribiljett.
Sist och kanske minst, rent fysiskt, var det dags för Nas. DET var bra om något. Jag tyckte han gjorde en fantastiskt bra spelning och det märks att killen stått på en och annan scen i sina dagar. Inte minst då dj fick problem och inget ljud funkade förutom micken varpå Escobar löste biffen genom att bjuda upp någon okändlirare i publiken att representera Stockholm. Teach kallade han sig visst och han gjorde det bra. Ingen dålig debut att dela scen med Nas heller... Big up Teach! Enda förevändningen mot Nas är den klassiska som de flesta rappare med mer än tio år i bagaget lider av - att de måste spela så många låtar för att täcka sin stora katalog att de tvingas speeda upp till en vers per låt, de mest klassiska undantaget. Bäst var nog One Mic (magiskt), Got yourself a gun (för kort dock) och naturligtvis If I ruled the world. Fast allra bäst var nog liveversionen av Black President. Sjukt bra. Och extra kul på election day dessutom.
Form One gav vi fan i för det är faktiskt rätt dålig musik. Kvällens hosts Scratch och Supernatural stod också för rätt bra pausunderhållning. Supernat är verkligen en freestyleare av rang.
Kort resumé av en lång kväll.
Nu får vi hoppas att Guerilla Nation fortsätter på uppslaget spår och släpar över kolossen Rock The Bells även i fortsättningen så vi får chans att se och höra rikiga, amerikanska storheter på vår hemmaplan. Med tanke på en historia av Wu Tang, Redman, Public Enemy osv så finns potential för grym musik även i fortsättningen i det formatet. I så fall måste alla komma.
Och, tack Klara för sällskapet!
P
Akten innan De La Soul var The Pharcyde som jag däremot tyckte gjorde ett riktigt bra jobb. Rätt mycket old school och rätt skönt även om Fatlip är lite väl mycket åt det, ja vad heter det, nasala, hållet. Men de levererade. Kul eftersom jag inte är något vidare inlyssnad.
Mos Def var en av kvällens tungaste namn och det var en föreställning må jag säga. Som ni vet var han inbokad till Uppsala i våras/vintras men behagade ställa in mindre än en timme innan konsert (detta är naturligtvis inte Mr Defs fel eftersom han överhuvudtaget inte ens var i landet utan någon trött agent ska hängas som inte hörde av sig i tid. Folk hade åkt från halva Sverige). Han gjorde en oerhört intressant spelning. Mycket jammande, en del reggeatoner, jazzande (kanske en liten smak av Mos Def Big Band?), och en sjuhelvetes massa rewinds. Blev stundtals kanske en aning tröttsamt men jag tyckte det var underhållande. Mannen är en pretty godd entertainer. Dessutom var ett par-tre låtar riktiga guldkorn väl värda sin fribiljett.
Sist och kanske minst, rent fysiskt, var det dags för Nas. DET var bra om något. Jag tyckte han gjorde en fantastiskt bra spelning och det märks att killen stått på en och annan scen i sina dagar. Inte minst då dj fick problem och inget ljud funkade förutom micken varpå Escobar löste biffen genom att bjuda upp någon okändlirare i publiken att representera Stockholm. Teach kallade han sig visst och han gjorde det bra. Ingen dålig debut att dela scen med Nas heller... Big up Teach! Enda förevändningen mot Nas är den klassiska som de flesta rappare med mer än tio år i bagaget lider av - att de måste spela så många låtar för att täcka sin stora katalog att de tvingas speeda upp till en vers per låt, de mest klassiska undantaget. Bäst var nog One Mic (magiskt), Got yourself a gun (för kort dock) och naturligtvis If I ruled the world. Fast allra bäst var nog liveversionen av Black President. Sjukt bra. Och extra kul på election day dessutom.
Form One gav vi fan i för det är faktiskt rätt dålig musik. Kvällens hosts Scratch och Supernatural stod också för rätt bra pausunderhållning. Supernat är verkligen en freestyleare av rang.
Kort resumé av en lång kväll.
Nu får vi hoppas att Guerilla Nation fortsätter på uppslaget spår och släpar över kolossen Rock The Bells även i fortsättningen så vi får chans att se och höra rikiga, amerikanska storheter på vår hemmaplan. Med tanke på en historia av Wu Tang, Redman, Public Enemy osv så finns potential för grym musik även i fortsättningen i det formatet. I så fall måste alla komma.
Och, tack Klara för sällskapet!
P