idol
Med den rubriken syftar jag inte på nån popstarsrevival på tv4 utan på mina egna idoler. När jag var yngre hade jag självklart idoler, det tror jag alla har. Jag var dock aldrig riktigt bekväm med att referera till dessa personer som just idoler utan krystade oftast till det som artister jag gillar eller bra sångare eller nåt sånt. Nu, när jag uppnått den tvivelaktiga åldern av 24 år, börjar jag gilla begreppet idol. Synd att Breitholtz och co snott epitetet dock.
Idolerna är kanske något mer ombytliga och inte lika definitiva som de var när jag var tolv. Tex blev jag helt frälst av Just D 1994 då jag fick deras Tre Amigos i påskägget. Snart där efter gick jag med i deras s.k. Fläktklubb (att direktöversätta typsikt engleska uttryck till svenska var precis lika kul då som nu) och hade diverse pressklipp på dörren i mitt pojkrum och naturligtvis det obligatoriska videobandet där allt som rörde gruppen skulle bandas. Tolv år gamla Petter var precis lika hängiven som vilken 30-årig hårdrockare som helst.
Idag har jag nya idoler varje dag och ofta är det lite andra kriterier än att de har coola röda spikes som gäller. Nåt jag ofta gillar är när någon som faktiskt har fog för det tar tillfället i akt och är skönt dryg. Det funkar ju naturligtvis bara om personen ifråga har pondusen och rätten på sin sida och dessutom besitter förmågan att utnyttja det utan att bli plump. Klassiskt exempel är den där berömda gången som Jan Guillou blev haffad av en p-vakt då han parkerade utan att bemöda sig med att lösa p-biljett utanför Systembolaget någon gång under mitten av nittiotalet och p-vakten sa nåt i stil med "Där får du inte stå" varpå Jan svarade "Jo det får jag. Det är förenat med en viss avgift, som jag har råd att betala, alltså får jag visst stå här". Eftersom gamle Janne visste om att p-bot inte är en bot rent juridiskt utan en avgift (visserligen hög avgift, men pengar är knappast Hamiltionhasslarens stora problem) hade han ju rätt.
Anledingen att jag började klura runt rubriken är Carl Bildt. Calle är en helt förträfflig människa i mina ögon som besitter spjutspetskompetens i det som jag försökte påvisa med Guillous exempel. Nu har nämligen Carl Bildt överträffat sig själv i brahet. Det har väl knappast undgått någon att Bildt haft en dispyt med den helt värdelösa blaskan Expressen senaste tiden. Expressen har försökt sätta dit honom på olika sätt genom att skriva helt ovidkommande saker om hans eventuella delaktigheter i diverse ryska bolag. Något som privatpersonen Bildt tidigare pysslade med och som nån jävla murvel fått för sig ska vara allmänintresse. Expressens anklagelser ledde nog dock inte till speciellt mycket eftersom det känns rätt utagerat nu men Carls mothugg är helt och hållet fantastiskt! På sin privata blogg Alla dessa dagar som för övrigt är förstklassig underhållning och dessutom ofta väldit intressant har han skapat en kategori som han kallar Dagens Expressen där han helt enkelt listar faktafel och andra dumheter Expressen publicerat. Marvellous!
Alla måste läsa!
p
Idolerna är kanske något mer ombytliga och inte lika definitiva som de var när jag var tolv. Tex blev jag helt frälst av Just D 1994 då jag fick deras Tre Amigos i påskägget. Snart där efter gick jag med i deras s.k. Fläktklubb (att direktöversätta typsikt engleska uttryck till svenska var precis lika kul då som nu) och hade diverse pressklipp på dörren i mitt pojkrum och naturligtvis det obligatoriska videobandet där allt som rörde gruppen skulle bandas. Tolv år gamla Petter var precis lika hängiven som vilken 30-årig hårdrockare som helst.
Idag har jag nya idoler varje dag och ofta är det lite andra kriterier än att de har coola röda spikes som gäller. Nåt jag ofta gillar är när någon som faktiskt har fog för det tar tillfället i akt och är skönt dryg. Det funkar ju naturligtvis bara om personen ifråga har pondusen och rätten på sin sida och dessutom besitter förmågan att utnyttja det utan att bli plump. Klassiskt exempel är den där berömda gången som Jan Guillou blev haffad av en p-vakt då han parkerade utan att bemöda sig med att lösa p-biljett utanför Systembolaget någon gång under mitten av nittiotalet och p-vakten sa nåt i stil med "Där får du inte stå" varpå Jan svarade "Jo det får jag. Det är förenat med en viss avgift, som jag har råd att betala, alltså får jag visst stå här". Eftersom gamle Janne visste om att p-bot inte är en bot rent juridiskt utan en avgift (visserligen hög avgift, men pengar är knappast Hamiltionhasslarens stora problem) hade han ju rätt.
Anledingen att jag började klura runt rubriken är Carl Bildt. Calle är en helt förträfflig människa i mina ögon som besitter spjutspetskompetens i det som jag försökte påvisa med Guillous exempel. Nu har nämligen Carl Bildt överträffat sig själv i brahet. Det har väl knappast undgått någon att Bildt haft en dispyt med den helt värdelösa blaskan Expressen senaste tiden. Expressen har försökt sätta dit honom på olika sätt genom att skriva helt ovidkommande saker om hans eventuella delaktigheter i diverse ryska bolag. Något som privatpersonen Bildt tidigare pysslade med och som nån jävla murvel fått för sig ska vara allmänintresse. Expressens anklagelser ledde nog dock inte till speciellt mycket eftersom det känns rätt utagerat nu men Carls mothugg är helt och hållet fantastiskt! På sin privata blogg Alla dessa dagar som för övrigt är förstklassig underhållning och dessutom ofta väldit intressant har han skapat en kategori som han kallar Dagens Expressen där han helt enkelt listar faktafel och andra dumheter Expressen publicerat. Marvellous!
Alla måste läsa!
p
Kommentarer:
Trackback